two worlds - one girl

jag försvinner med vinden. min vind. den blåser för mig och följer mig. jag lyser upp vägen och ger värme. Inget har någonsin känts säkrare. Det är här jag hör hemma. på den här vägen. omgiven av mina tankar och drömmar. De följer mig som Vinden. De lyser upp vägen och ger värme som Elden. Även om jag faller, reser jag mig, för jag vet att De inte överger. De kommer alltid tillbaka och hjälper.


Världen är för stor. Jag är för liten. Drömmarna för omöjligt många.

Air and Fire

Vi är eld och luft. finns ingen annan förklaring helt enkelt. Du hjälper mig, säger rätt saker.
Jag har insett att jag inte är en öppen bok, jag är en tjock bok på ett konstigt språk. svår att förstå och svår att läsa.
Ingen har kommit särskilt långt. första, möjligtvis andra, kapitlet.
men sen finns det någon som bläddrar sida för sida som vinden får löven att falla.
Du är vinden, som blåser mig in på rätt väg. Vinden för ihop oss, vinden leder oss mot varandra. sakta men mycket säkert.
Du är vinden som hjälper mig åt rätt håll, Du hjälper mig att ta fäste och fortsätta växa.
Jag kan inte utvecklas när du är så långt borta. jag är bara en liten låga. du en liten pust.
om det fortsätter blås lågan ut.
Du är Luft.
Jag är Eld.
Du är Dess.
Jag är Nicco

without you as my guide, I'm lost in the world of memories

I'm confused.
Jag går på en väg. till höger är den mörka sidan och till vänster den ljusa. jag slits itu. men jag vet inte riktigt vad som väntar sig på någon sida. vilken som är den rätta. tack vare alla Disney filmer, och andra filmer med för den delen, är den ljusa självklart (förutom t.ex. skönheten och odjuret) men jag är inte riktigt säker. jag kanske är den som borde välja den mörka. har jag tur blir det bra i slut änden. men vad händer om det inte blir så? om det visar sig att jag borde ha tagit den ljusa. jag tror inte att jag kan spola tillbaka. jag har ingen timeturner. (fy vad jag önskar att jag hade en) frågan är vart jag ska ta vägen. om jag ska gå till den mörka eller ljusa.. men sen undrar jag ju vad som finns rakt fram. om jag fortsätter gå. vågar man chansa? man vet inte vad som väntar. eller ska jag stå stilla?

Catch your breath and start to belive the unexpected

Man får den där känslan att inget står riktigt rätt till. Att det är något som saknas men man vet inte riktigt vad. om man tänker noga så kan man nog komma på det.
-Vart har jag nu gjort av strumporna?

Även om jag kommit på vad som kan hjälpa mina fötter mot att frysa så stannar den där känslan kvar. känslan av att något saknas. Men den här gången kan man verkligen inte komma på vad det är. Min andra hälft saknas inte, den finns alltid där även om det är långt bort. Det är verkligen omöjligt. som att gå på vatten utan is eller bro. som att flyga utan flygplan eller luftballong.
Det är den där vännen. Min vän som är så lång bort. Den som glömmer och inte bryr sig men som jag ändå inte vill förlora. Den jag delat så mycket med, men som verkar vara bortkastat, undan stoppat och glömt. Det är den jag saknar, den jag vill glömma bort och den jag ibland önskar att jag aldrig träffat. Det är tack vare dig. och det är ditt fel. att det står mig så nära. Jag vill tacka och slå dig. jag vill få dig att fatta. jag vill att du ska komma tillbaka och jag vill få dig att försvinna. jag vill glömma och komma ihåg. Få dig att förstå.

Far Across the Sea

Har du någonsin känt att du vill ha något du inte kan få? I bet you have. Känner så nu. känt så en längre tid. Den jag vill ha är helt totalt jävla omöjligt för mig att få. Det där man säger "allt är möjligt" och " allt kan hända" Det existerar inte.. Det är totalt omöjligt för mig att få det jag vill ha. den dagen det händer är dagen jag äter en mask. *ryser*. Allt jag egentligen vill är att allt ser annorlunda ut. praktiskt taget motsatsen till vad det är nu. men det går inte.. ett smak prov?.. hur stor är chansen att jag kommer få en storebror? jag menar kom igen. någon som var av mitt kött och blod liksom. en annan sak.. hur stor är chansen att jag på något sätt skulle vara relaterad till Storbritannien? totalt omöjligt. Något som däremot skulle kunna hända är att jag flyttar dit. det är ungefär det närmsta jag kan komma mina drömmar.
Men sen kommer jag till det här med det jag har nu. om det nu var så att jag från första början kommit från Storbritannien och på något sätt aldrig hört talas om livet jag har nu, hur blir det då med det ? nuet. alla mina vänner, min underbara familj, hela mitt liv kommer att gå upp i rök. ett liv jag har ett väldigt högt pris på. det är inte perfekt. men heller inte dåligt. saker och ting kunde ju vara bättre när det gäller det förflutna, och en del har jag fortfarande inte kommit över, men man borde ändå gå vidare och leva i nuet. Då har jag tänkt på att man kan lägga ihop dem. ett liv från verkligheten och från mina drömmar samtidigt. Det skulle bli en smet. ett trassel som är omöjligt att få ut. jag vill så mycket. i mina drömmar. och i verkligheten. om allt skulle få plats skulle jag bli tvungen att leva för alltid. är inte emot det dock, bara jag får vara under tjugo. möjligtvis tjugotre. men allt skulle bli komplicerat. om jag lever för alltid för att få det liv som hemsöker mig, så måste alla andra leva för evigt. annars går det inte. hur skulle världen se ut om alla levde för evigt. eller så lever bara vi för evigt. du, jag och mina drömmar. som vampyrer. eller så skulle vi bara åldras långsammare. bara vi.
Mitt nutida liv har ett högt pris. absolut. men ibland har mina drömmar ett ännu högre. förstå mig inte fel. mina drömmar är nu.. det jag har nu. och det jag har sen. men även det jag vill ha. det där trasslet blir bara större och större. Jag har för stora drömmar. men det är bara drömmar, och jag har insett att det är den sortens drömmar som inte kan slå in. jag vet det. men det stoppar mig inte från att drömma.

Jag är helt enkelt en tjej med ett liv som vill ha mer. Det finns inga gränser när det gäller att drömma. men jag borde inte flyta med så mycket. Det är omöjligt. jag borde inte. men jag vill.

Seeing is believing

Jag kan inte hålla det inne längre. en sånhär längtan till något har jag aldrig i hela mitt liv någonsin känt. Det är för långt kvar för att jag ska kunna hålla mig borta från ett sammanbrott och en kolapps. Aldrig i hela mitt liv.. tänk bara. igår grät jag fan på riktigt för första gången på jag vet inte hur länge. snart kommer mina handflator få ärr av mina naglar. aldrig. never. never in a million years.
I'm sorry. brukar inte tjata så om detta. men jag känner behov. tror inte mamma skulle bli så glad om jag skrek. har erfarenheter av det.. o då handlade det om en disney film jag sett tusen gånger. tänk er scenen. och lägg till gånger oändligt. en radie på minst 10 mil kommer vara döva.
Nej. jag låser in mig i mitt speciella rum i de kommande månaderna. med endast spotify och världens bästa böcker och texter som sällskap. kanske några filmer. inget mer.
hejdå

If you look close enough, you'll see.

okej. jag hänvisar er bort från detta inlägg om ni inte vill läsa ett "dagboksinlägg".
Text är hemskt. inte pga läraren utan uppgifterna. jag har aldrig klarat av att intervjua folk eller gå fram till främlingar och fråga saker. det finns helt enkelt inte i min natur. det är helt sjukt vilken stor klump i magen jag får. jag har ingen som helst svårighet att prata. absolut inte. men bara o personen i fråga pratar med mig först. oftast.. beror på hur bra jag känner personen. Ljud är dock värre.
Bokomslaget sitter fortfarande långt inne i mitt huvud och har ingen som helst lust att dela med sig. sen så är det ju så också att det var väldigt nära att vi inte skulle få chansen att jobba på de idag. Det skulle vara någon föreläsning om diskriminering på lilla hotellet. vi fick reda på det en timme efter det börjat. smart. det höll på en timme. lyckat. vi fick dock ägna oss åt bokomslagen.
"Nu är det grönt... wepp. rött... nu är det grönt igen.." bussen framför kom inte vidare, vi kom inte vidare och det gjorde inte de tre bussarna bakom oss heller. bussen framför oss evakuerade passagerarna in i vår hemtrevliga buss. det blev fullt. Polisen kallas in för att stänga av halva vägen. tio minuter senare fick vi springa över motorvägen för att stå i bussen till destinationen som ligger ca tre kvart från vår hemby. Telefoner plockas fram och de stackars hällefors borna får förklara gång på gång för de arga föräldrarna att vi inte kommer någonstans. 30 minuter senare ropas det ut att det står en buss färdig för avgång när vi kommer till torget.
20 minuter.

And Snape has suddenly discovered happiness and gave us all cookies.

The sun shines through the barrier

“Poking Ron with the pointy end of my ruler.”

“Firstly, both ends of rulers are pointy, and secondly, why?”

“To make him talk gibberish again. But I’m trying to make him say it loud enough for the professor to give a start which will start off a complex trap I have created which will eventually result in him dangling off the top of the building, covered in a clever concoction of honey, tar, flour, egg yolk and Snape’s deodorant, with Cornish pixies clawing around all over him and a dragon constantly breathing fire at him."

Det är det jag kallar humor

Even her shadow has grace

Det är känslomässigt. Det är mitt allt. Det är som om jorden stannar och jag slutar att bli äldre. Jag dras med in i en resa som leder till det där rummet. Det är mörkt. utan fönster. Det enda ljuset kommer från det levande ljuset på ett bord bredvid en stor tung dörr. När jag öppnar dörren hamnar jag i ett nytt rum. Det är stort. Högt i tak. En stor brasa. Höga fönster. Det är ljust, nästan vitt. Rakt fram står någon med ryggen mot mig. När han vänder sig om kan jag inte se hans ansikte. det är gömt bakom en mask. han ler och tar min hand.. Och börjar dansa.
Det är känslomässigt.
Det är mitt allt.

The fields of freedom

Förkylningen har kommit som ett slag i magen. Hostningen har hållt i sig hela natten och jag har en känsla av att den inte kommer ge sig än på ett tag. Det är riskabelt att träffa mig just nu och jag beundrar modet av er som gör det. Piggelinen jobbar förfullt för att få min hals normal igen.

If you were mine you should be here.

Sometimes I wish I never met you.
I wouldn't miss you as much.
I wouldn't be sad if I didn't saw you every day.
You wouldn't be so far away.
You don't know.
You don't care.
Things should be as they were.
But the aren't.
It never will be.
Sometimes I wish I never met you

It stands alone on the field

Bland det härligaste som finns är väl ändå irländsk musik. Eller musik av irländskt stuk så att säga. med fioler i hög fart och säckpipor. yeah you get the idea. man blir glad, det börjar rysa i kroppen och det som händer är att bilder av underbart landskap bildas inne i huvudet. man blir lätt som en fjäder och flyger över molnen och tittar ner på det man skapat. det vackraste som finns är landskap från Irland och Skottland, böljande gröna ängar som sträcker sig så långt ögat kan nå, hagar med får som betar bredvid en smal grus väg. underbara skogar, sjöar och städer. höga berg. ståtliga slott och herrgårdar.
hur mycket jag än försöker och skulle vilja beskriva hur det påverkar mig, så kan jag inte, det är totalt omöjligt för er att överhuvudtaget ens tänka er hur det ser ut i mitt huvud just nu.

It's like I'm in the only place I can't reach.

In the dark forest

Over black mountains

Det måste finnas någon oskriven pakt bland vuxna. Man blir jämt väckt när man drömmer. de bästa.
Inatt blev jag hemsökt av Draco.. han satt i biblioteket och "läste pettsonböcker" tillsammans med Crabbe och Goyle. egentligen letade han fakta om någon formel jag precis glömde.. av någon anledning var jag Hermione, o jag skulle va elak o viskade till Crabbe o frågade om det va Draco som läste pettson. Crabbe sa nej o då fråga jag om han va säker... Jag drar mig bakåt och säger till Harry o Ron att det är bästa att vi sticker (medan jag skrattar) Crabbe berättar vad jag sa, till Draco. o han börjar jaga oss. jag gömmer mig men han hittar mig lätt.

den ska jag tänka på när jag är påväg till Örebro.

Black and White

Det är verkligen underbart att vara den fjärde tjejen i en familj. Man känner sig verkligen unik. En otroligt liten ålderskillnad, så man har mycket att säga till om.

Jag känner mig lite som Ron Weasley... han är den yngste brodern och har endast en syster som dessutom är yngre. Han känner att folk förväntar sig stora saker från honom, att han ska lyckas lika bra som sina bröder. Hade han inte träffat Harry hade han vart lika vilsen som jag.
Jag har en lillebror, en riktig pina, men ingen fattar riktigt varför, ALLA älskar honom.
Folk fortsätter att berätta att man inte kan hata sin lillebror. Nänä. Men undantag verkar det finnas. Det är inte så svårt att hata honom. Bakom den där änglamasken gömmer sig ett monster. Det är endast jag som ser det, Det är endast jag som sett det och det är bara jag som kommer att FÅ se det.
Det finns ingen lag som säger att man måste älska sin bror.
I o med att ingen som läser det här (förutom allex som jag har haft en disskution med om detta idag) kommer att fatta vad tusan det är jag snackar om, så kommer ni att tycka att jag är jätte töntig. Tyck vad ni vill men den där ungen är ingen Ängel. Han är mammas lille pojk, en djävul som slår till när ingen ser.
Anledningen till att jag skriver det här här är för att jag slår vad om att det är hur många som helst där ute som har samma problem som jag men vågar inte visa det. det roliga är att alla som är på hans sida läser den här bloggen och tycker att jag är jätte töntig.
Prova att vara mig en dag i samma rum som honom så fattar ni vad jag pratar om.. men tyvärr vågar han inte visa sitt rätta jag för någon annan än mig.

Jag sticker till Storbritannien såfort jag får chansen