Would you belive me if I told you 'I love you'?

Min 'poetiska' sida kommer tillbaka en stund.

Jag har en dörr.
Den är stängd, låst, omöjlig att öppna.
Nyckeln är borta, försvunnen, omöjlig att hitta.
-*-*-*-*-*-*-*-
Den är stor tung och svart.
Jag sitter mitt på det kalla och hårda stengolvet med benen i kors, och tittar på dörren. som om något ska komma.
Det lilla ljus som finns kommer från taket. Ett brunnslock, precis över mig. Ljuset är mjukt och ger ett lugn.
Jag befinner mig under mark. Världen är ovanför. De har ingen aning. De vet inte att någon sitter och väntar under fötterna på dem.
De vet inte att någon väntar för att få veta vad som kommer sen.
Om de vetat, hade de vetat att väntan är förgäves. Inget kommer att hända.
Inte utan nyckeln. Nyckeln som är omöjlig att hitta.
De vet inte att jag vet vart nyckeln är.
Den är hos saknaden, där den hör hemma.
Saknaden vet inte, men den hänger runt halsen, som en skyddande amulett.
Den skulle bli slängd om án visste.
Saknade bryr sig inte. Den är långt borta
Omöjlig att nå