If you think you're unloved. look again.

Både jag och en av mina bästa kompisar har känt den. jag känner den ofta. hennes kommer och går.
Den där känslan att personer i sin närhet tycker att man är jobbig, men man kan inte själv komma på vad man gjort. Det enda man gör är att vara sig själv. men det är inte tillräckligt bra.
Man vill bara att De ska veta att man faktiskt är där, att man bryr sig och att man verkligen inte vill förlora någon. Det är ju inte direkt så att vi går runt med stora neonskyltar på ryggen som skriker "HÄR ÄR JAG" i jobbiga färger. Vi vill inte bli bortglömda. men vi överdriver inte. Det är sånt här som gör att man känner sig bortglömd, jobbig och ovärd.
Jag tror att sanningen är att de inte känner oss. de vet ingenting. om de tycker att vi är jobbiga så är det så.
det känns dock inte som om det är de som förlorar något, utan att det är vi.
men så är det inte. det är tvärt om.
Vi förlorar inget mer än de som inte försöker.
De förlorar någon som verkligen bryr sig.