Black and White

Det är verkligen underbart att vara den fjärde tjejen i en familj. Man känner sig verkligen unik. En otroligt liten ålderskillnad, så man har mycket att säga till om.

Jag känner mig lite som Ron Weasley... han är den yngste brodern och har endast en syster som dessutom är yngre. Han känner att folk förväntar sig stora saker från honom, att han ska lyckas lika bra som sina bröder. Hade han inte träffat Harry hade han vart lika vilsen som jag.
Jag har en lillebror, en riktig pina, men ingen fattar riktigt varför, ALLA älskar honom.
Folk fortsätter att berätta att man inte kan hata sin lillebror. Nänä. Men undantag verkar det finnas. Det är inte så svårt att hata honom. Bakom den där änglamasken gömmer sig ett monster. Det är endast jag som ser det, Det är endast jag som sett det och det är bara jag som kommer att FÅ se det.
Det finns ingen lag som säger att man måste älska sin bror.
I o med att ingen som läser det här (förutom allex som jag har haft en disskution med om detta idag) kommer att fatta vad tusan det är jag snackar om, så kommer ni att tycka att jag är jätte töntig. Tyck vad ni vill men den där ungen är ingen Ängel. Han är mammas lille pojk, en djävul som slår till när ingen ser.
Anledningen till att jag skriver det här här är för att jag slår vad om att det är hur många som helst där ute som har samma problem som jag men vågar inte visa det. det roliga är att alla som är på hans sida läser den här bloggen och tycker att jag är jätte töntig.
Prova att vara mig en dag i samma rum som honom så fattar ni vad jag pratar om.. men tyvärr vågar han inte visa sitt rätta jag för någon annan än mig.

Jag sticker till Storbritannien såfort jag får chansen